Fire! is a Swedish trio comprising Mats Gustafsson (The Thing), Johan Berthling (Tape) and Andreas Werliin (Wildbirds & Peacedrums) that came together with the idea of a fresh approach to improvised music, with a number of influences from free jazz, psychedelic rock and noise.

Fire! is also their vehicle for rekindling their instrumental skills and playing outside their comfort zones, or collaborating with prestigious guests such as Jim O´Rourke (Unreleased?, 2011) and Oren Ambarchi (In The Mouth A Hand, 2012). A parallel but no less powerful project is their gargantuan Fire! Orchestra, previously a 30 piece behemoth (now scaled down to a mere 18 piece) of a band that convened for the first time in January 2012 for a memorable concert. Their third album is expected later in 2016.

She Sleeps, She Sleeps is the trio´s fifth album and displays an intriguing cocktail of dark and brooding, hypnotic slowcore jazz.

released January 15, 2016

reviews

Den svenske trioen Fire! er sterkt til stede i det nye store nordiske uttrykket som er fortøyd i jazzen, men frigjort fra sjangerens forslitte mønstre. Saksofonisten Mats Gustafsson står i bandets midte med sitt åpne sår av en tone, eller han trekker seg tilbake med lubben bærekraft. Fire! er et band i balanse. Bassist Johan Berthling og trommeslager og lap steel gitarist Andreas Werliin er like sentrale og sterkt fremme i lydbildene som Gustafsson. Det er dette som åpner for trioens mangefasetterte uttrykk. De understreker med repetisjon og lar helt enkle grep besørge særegenhet. Berthlings enslige bass i «She bid a meaningless farewell» fungerer perfekt i så måte. Jeg tror på det jeg hører. Gitarist Oren Ambarchi er med på et spor, mens cellist Leo Svensson Sander bidrar på to. Det tilfører farge. Det siste sporet på albumet, «She penetrates the distant silence. Slowly», fanger bandet i deres eget, i et tilbakelent, styggvakkert motiv som males langsomt frem.5/6.
Aftenposten (NO)

Den legendariske trioen heiter «Fire!», albumet heiter «She Sleeps, She Sleeps» (Rune Grammofon/Musikkoperatørene), og det er det femte i rekkja sidan den eksplosive trioen med Mats Gustafsson (saksofon), Johan Berthling (bass) og Andreas Werlin (trommer/Steel) gjekk opp i ein høgare einskap. No med eit album med musikk dei treffande kallar ein cocktail av mørk, hypnotisk slowcore jazz. Avleggjaren om ein kan kalle det så, var suksessen Fire! Orchestra!, ti gonger så stort, sidan korta med til atten musikarar. Dei kjem med sitt tredje album neste år, men no er det dei tre fyrbøtarane sin tur.
Dagsavisen (NO)

For trioen Fire! (stiftet i 2009) med Johan Berthling på bass og Andreas Werliin på trommer og lap steel gitar, har etiketten vært frijazz og noise-rock. Med She Sleeps, She Sleeps søker trioen mot en ny sinnsro. Fire kollektive stykker med poetiske titler om en “she” – for eksempel den avsluttende “She Penetrates the Distant Silence. Slowly” synes å regulere de musikalske intensjonene mot mer reflekterende uttrykk i langsomme tempi, med uoppslitelige modi i bass og tronmer. Og Gustafssons spill med riffaktige eller langtonede mønstre tangerer en sjelden hudløshet, men også styrke, enten han spiller tenorsax med en aylersk vibrato eller smidig barytonsax, som i tittelnummeret. I sluttnummeret trakterer han dessuten bass-saksofonen fra meislende dypdykk til en samlende “flyt” på et langsomt vandrende komp. To gjester medvirker til å mildne lydbildet: Gitaristen Oren Ambarchi på tittelsporet og cellisten Leo S. Sander på de siste to numrene. Fire!-trioen setter ikke fyr denne gangen, men inviterer til meditasjon på knitrende, rødglødende kull.
Jazznytt (NO)

Fire! — förutom Mats Gustafsson, Johan Berthling på bas och Andreas Werliin, trummor — bygger ofta upp musiken med riff och groove. Ibland kan det vara tungt och hårt som Stooges, hypnotisk rock är en ännu tydligare inspiration än frijazz av den eldigare skolan. På nya skivan finns det en kortare, rytmisk låt som påminner om musiken Werliin skapar med Wildbirds & Peacedrums, och tre längre spår som suger sig in i kroppen. Luften och tystnaden är medspelare, musiken andas in och ut, utvecklas i långsamma, suggestiva förlopp. Det är som ett yogapass. Yogablues. En brinnande mandala. Musiken har lika mycket tyngd som lätthet. Kanske är det bandets erfarenheter från när de i fjol medverkade i pjäsen Det flygande barnet på Orionteatern som resulterar i den här sorgsna, allomfattande känslan. Gästmusikerna Oren Ambarchi (elgitarr) och, i synnerhet, Leo Svensson (cello) lägger till kompletterande färger på tre av låtarna.4/5.
Gøteborgsposten (SE)

The Swedish trio Fire! could be viewed as a less jazz-orientated alternative to The Thing, another threesome that features power saxophonist Mats Gustafsson. If Fire!´s improvisation is arriving from other traditions, then these are more rock, drone or minimalist in nature. This album marks a cutting back to the trio’s original form, following a few years of ridiculously intense expansion into the Fire! Orchestra. Percussionist Andreas Werliin opens with tolling powerchords on his lap steel guitar, a dark presaging of the extended mood-building to come. After a minute, Gustafsson opens his mighty lungs, drawing out gobbets of raw tenor matter. Werliin’s drums help maintain a rolling stasis, as Gustafsson damps down tightly. Such outbreaks of his characteristic sonic aggression are rationed with great discipline, emerging only occasionally from a terrain that’s mostly concerned with slow development and accumulating textures. The guesting Leo Svensson Sander provides a mournful cello solo on the final piece, increasing its depth. By this time, it sounds as though Gustafsson is playing bass saxophone, taking bathyspheric jazz to its ultimate seabed destination.
Downbeat (US)

After forming the core of the sprawling 30-piece Fire! Orchestra for the last few years, it seems only fair that Gustafsson, Berthling and Werliin should want to scale things down a bit. Sure enough, their fifth album as the basic Fire! trio is a much more sparse and minimal affair than previous outings, with their signature plodding riffs slowed to a crepuscular crawl. There’s a more concentrated hush than before, as bassist Berthling switches from electric bass to acoustic upright and Werliin boils the drums down to the bare bones of kick drum, hi-hat and snare, leaving plenty of space for Gustafsson to smear this barren environment with long, plaintive lines and seething cries with a wide, Ayler-esque vibrato. As on previous albums, there are some inspired guest appearances too: Australian improviser Oren Ambarchi adds juddering electric guitar textures, like whirring rotor-blades, to the title track, while cellist Leo Svensson lays subtle drone harmonics under the album’s doom-laden closing number. All in all, it’s a gloomy tribute to the power of the downer, and way less dangerous than Quaaludes.
Jazzwise (UK)

Following the orchestral prog-jazz of 2014’s Enter, Fire! has reverted to the core trio of Mats Gustafsson, Johan Berthling and Andreas Werliin, with guest spots from Australian underground hero Oren Ambarchi and Swedish multi-instrumentalist Leo Svensson Sander. Fire! has always been more of a psych-rock group than a jazz outfit, with Gustafsson’s saxophones a conduit for the sludgiest sonics this side of stoner rock legends Sleep. Perhaps fittingly, She Sleeps, She Sleeps opens with the tolling of Werliin’s lap steel guitar, a bright, ringing chord that summons a brooding bass riff from Berthling, over which Gustafsson lays long, low tones. Run through a Leslie rotating speaker, Ambarchi’s guitar shimmers and buzzes on the title track, its uneasy presence drawing hideous shrieks from Gustafsson, before he settles into a more meditative mode. Fire! are at their best in this minimalist mode, working with texture and space to create a hypnotic set.
The List (UK)

Engagingly moody, pent and urgent return from Sweden’s psych and free-jazz visionaries, Mats Gustafsson (The Thing), Johan Berthling (Tape), and Andreas Werlin (Wildbirds & Peacedrums) a.k.a. Fire!, accompanied by Oren Ambarchi. Rooted in the radical power of ’60s free-jazz and harnessing a timeless, psychedelic spirit through skilled, adroit improvisation, She Sleeps, She Sleeps frame the trio at their widest and tightest angles at full wingspan with the soaring sax and tumultuous rhythms section of She Owned His Voice or intently minimal, darewesay funky and achingly well concentrated in the album’s briefest moment, She Bid a Meaningless Farewell, or turning inwards to go far out in the long, drawn expression of She Penetrates The Distant Silence, Slowly. With no disservice to the band’s obvious talents, this is free jazz music with a very broad appeal, and should be recommended to any new, intrigued listeners wanting to keep abreast of that sound, and equally to hardened heads looking for something a bit more spacious and lush.
Boomkat (UK)

After expanding into the 30-piece Fire! Orchestra, the trio have got right back to basics, and this album is more lyrical than usual, and still fierce on occasion. Gustafsson’s best known for playing in The Thing, another trio who mix up free jazz with psychedelic and garage rock. A phenomenally powerful player, his more restrained approach here is welcome. She Owned His Voice has big hanging guitar chords, the rhythm section achieving forward momentum while playing around the beat, and Gustafsson blows long melodic lines (punctuated by throaty gargling). The title track shuffles along with splashes of tuned percussion and Oren Ambarchi’s abstract textural guitar. Gustafsson constantly alters the timbre of his sound and emits human like cries and baleful barks before dropping back down. She Penetrates The Distant Silence, Slowly starts with snare rolls and tuned percussion, and morphs into a lengthy, minimal slow blues with Leo Svensson on cello, and Gustafsson bidding “her” farewell via some emotive sax.
Prog (UK)

Ostensibly a more rock-based outfit, here the trio strips down to jazz basics for a moody, almost bluesy set featuring a sweetly shimmering guest appearance by Oren Ambarchi’s guitar. Both these beautiful albums hint at possible future directions for Gustafsson yet by the time you’ve finished reading this review he’ll doubtless have featured on several new and contradictory recordings, such is the man’s gift and unstoppable productivity.
Rock-a-Rolla (UK)

Their fifth album, She Sleeps, She Sleeps (Rune Grammofon), despite its title, is as far removed from being soporific as you could imagine. It’s avant-jazz extemporization at its most fierce and uncompromising.
Record Collector (UK)

Just like previous albums by Fire! and the Fire! Orchestra, the music on She Sleeps, She Sleeps is groundbreaking, influential and innovative. It’s music that should influence a new generation of Swedish musicians. Hopefully, they’ll decide to follow in the footsteps of Fire! and create music an album of captivating, progressive album of genre-melting music. Key to the success of She Sleeps, She Sleeps is Fire!’s ability to seamlessly combine elements of avant-garde, experimental, free jazz, noise and psychedelic rock. Fire! are like a musical shaman, combining an eclectic and disparate selection of musical genres and influences. Playing a leading role in their potent musical potion, are mesomorphic rock rhythms and a braying free jazz saxophone. Opposites it seem, do attract, and indeed, are like a musical yin and yang on She Sleeps, She Sleeps, complimenting the other perfectly. It’s no surprise that She Sleeps, She Sleeps is Fire!’s finest hour. The music on She Sleeps, She Sleeps veers between moody and broody, to dark and dramatic, through to hypnotic and mesmeric. Other times, the music is akin to a soul-baring confessional, where pain, hurt and heartache pours out of Mats Gustafson’s saxophone. Then his playing is akin to a musical equivalent of Primal Scream Therapy. Once he’s seemingly exercised of demons, it’s all change, and often, the music becomes beautiful and melodic. Always, though, Fire!’s potent and powerful musical cocktail continues to captivate, and proves to be just as progressive and innovative on their latest album She Sleeps, She Sleeps.
Dereksmusicblog (UK)

„She Sleeps, She Sleeps“ beginnt mit einem Tusch: Was dann wie ein komplizierter Hindernislauf dreier Artisten klingt, wird schon im Titelstück ins Minimalistische gewendet. Doch wo jemand schläft, haben die Gestalten der Nacht leichtes Spiel, die Schlafende in ihre (Alb-)Traumwelten zu entführen. Fire! wurde als Trio gegründet und in den letzten Jahren um eine orchestrale Besetzung aus der schwedischen Jazz- und Noise- Szene erweitert. Für das neue Album wurde die Band wieder auf den Kern reduziert. Neben Mats Gustafsson (Saxofon) spielen Andreas Werliin (Wildbirds & Peace- drums) am Schlagzeug und Johan Berthling am Bass. Als Gäste wirken Oren Ambarchi (Gitarre) und Leo Svensson Sander (Cello) mit. Die Kompositionen basieren auf Improvisationen, die sich an tranceartigen Rhythmen orientieren. Die Grundstimmung ist dem Blues entlehnt, über den sich Jazz wolkig verdichtet. Im Vergleich zu The Thing, der expressiven Band Gustafssons, ist Fire! zwielichtiger und schattenhafter. Von der Geisterbeschwörung samt Gänsehauteffekt kann man sich am 23. Februar im Blue Tomato in Wien überzeugen.
Wiener Zeitung (AT)

Fire! ist ein Schwedisches Trio, bestehend aus Mats Gustafsson (s), Johan Berthling (db) und Andreas Werliin (dr, perc), welches im gleichen Stall (Rune Grammophon) wie Krokofant zuhause ist. Fire! spielen auf ihrer fünften CD ihren bewährten Cock-tail aus Free Jazz, Psychedelic Rock und Noise: “Dark and brooding, hypnotic slowcore Jazz.” Es hat wirklich was Hypnotisches. Z.B. der 14-minütige Titel “She Sleeps …” mit dem Gastgitarristen Oren Ambarchi. Auf diesem Stück wird klar, was mit “Slowcore” gemeint ist. Der zweite Gast auf der CD ist der Cellist Leo Svensson Sander, der auf zwei Titeln mitspielt. Fire! war ursprünglich ein 30-Mann-Orchester, welches zwei Jahre existierte und in Skandinavien ziemlich Staub aufwirbelte. Mats Gustafsson wollte zurückschrauben. Weniger Instrumente, einfach back to the roots. Roh, aber mit “kultivierter Kraft”. Das mag diese schon fast organische und pulsierende Kraft erklären, die sich durch die ganze CD zieht. Eine packende, an-spruchsvolle und doch erstaunlich zugängliche Musik. 4/5.
Jazz´n´More (DE)

Mats Gustafsson har ofta för vana att blåsa så kraftfullt i sina saxofoner att en orkan verkar klen i jämförelse, men på det femte albumet med trion Fire! är det för det mesta helt annorlunda. Visserligen brötar han loss ibland, men i botten ligger Johan Berthlings kontrabas och Andreas Werliins trummor och nöter fram ostinaton på ett närmast stillsamt sätt, och allt som oftast ansluter sig även Gustafsson till det mer lågmälda, repetitiva. Musiken är mörk, långsam och sällsamt vacker. I det avslutande spåret ligger en basgång bestående av enbart långa toner rakt genom alla 18 minuterna, och när bassaxofonen efter några inledande utbrott så småningom gör den sällskap växer ostinatot sakta, sakta under flera minuter i styrka innan det klingar ut. Dramatiskt och oerhört fint, och väldigt långt ifrån de explosiva ljudkaskader som fri impro ibland tenderar att utmynna i.
Lira (SE)

Med She Sleeps, She Sleeps fortsätter trion Fire! – Mats Gustafsson, John Berthling och Andreas Werliin – att stångas i sitt triangelformade rum med väggar av frijazz, psykedelisk rock och noise. De bygger på längden och arbetar i parallella spår där det ena är organiskt och långsamt och det andra individuellt och detaljrikt. Den övergripande känslan skiljer sig dock inte så mycket från deras tidigare fyra skivor. Men man behöver inte leta djupt under ytan för att hitta variationerna. I den bemärkelsen är She Sleeps She Sleeps en miniatyr av trions hela produktion, lyssna exempelvis på hur stämningen i inledande She Owned His Voice trots allt är ganska lik den i efterföljande titelspåret. Samtidigt tar låtarna helt olika väger. De betydelsefulla mörka lap steel-ackorden i She Owned His Voice ramar in, men där emellan pågår en frijazz av vildaste sort. Full av händelser men ändå så märkligt hypnotisk. 1 She Sleeps She Skos släpar tempot med Johan Berthlings upprepade basfigur men skapar ändå en liknande stämningsbild som på föregående låt, inte minst genom den ånyo gästande Oren Ambarchis långa modifierade gitarrljud. Båda är vad man kan kalla de frusna ögonblickens musik. Inledningen på långa She Penetrates the Distant Silence är märkvärdig. Med få toner och i ytterligt långsamt tempo låter Berthling träet i kontrabasen vibrera fram sorgsna klanger. Mats Gustafsson tar vidare stämningen i sitt känsloladdade solo. Det formligen viner i barytonsaxofonen när han målar ljudliga linjer med sin vibrerande pensel. När Leo Svensson sedan kommer in med långa drag på cellon faller så Gustafsson in i det långsamma riffet i bakgrunden. Stadigt ligger det där utan att någonsin svaja. Det är en fascinerande musik de skapar Fire!, Så väldigt organisk men också så självklart individuell med idel fantastiska musiker.
Orkesterjournalen (SE)

Nach umfangreichen Expeditionen mit dem Fire! Orchestra, auch eine logistische Herausforderung ersten Ranges, entwickelte das Kernteam wieder einmal gesteigerte Lust auf ein Studio, um eine neue Trioplatte einzuspielen. Nicht, ohne auf zwei Gäste verzichten zu wollen, die die Klangbasis, die Soundbase, um Gitarre und Cello erweitern: Ambarchi und Svensson. Weniger Instrumente, zurück zu den Wurzeln von allem; rau, direkt, schön – so formuliert Mats Gustafsson die Absicht dahinter. Vier Stücke lang werden diese Direktiven maßvoll, ja im Übermaß verwirklicht. Entstanden ist eine intensive, hymnische, hypnotische Musik. Die Lupe, die Zeitlupe und die Superzeitlupe, drei unerlässliche Werkzeuge im aktuellen Schaffen von Fire! Nicht umsonst wird dafür vom Label der Begriff slowcore bemüht. Den Gipfel, dort oben, wo die Luft schon recht dünn ist und Sauerstoff Seltenheitswert hat, erklimmt man im Schlussstück She Penetrates The Distant Silence. Slowly. Wahrscheinlich eine Liebes-, mit Sicherheit eine Absichtserklärung. Eine, die Gustafsson im freiStil-Gespräch so begründet hat: „Es ist eine endlose Suche nach neuen Situationen, neuen Türen, die noch zu öffnen sind, neuer Musik und Kunst, die noch zu machen ist. Es hört nie auf. Und das Gute daran ist – es muss langsam geschehen. Alle guten Dinge geschehen l-a-n-g-s-a-m.“ Nicht zu unterschätzender Nachsatz, auch um jedweder Esoterik den Boden zu entziehen: „Und du musst brennen! Du musst dich dem, was du tust, zur Gänze widmen.“ Auf She Sleeps, She Sleeps widmen sich Gustafsson, Berthling und Werliin dem, was sie tun, zur Gänze, erschüttern Grundfesten, reißen Altes nieder, bauen Neues. Langsam, beharrlich, groß!
FreiStil (AT)